Bekymmer kan blir små väldigt fort ibland
Att kunna hitta vänner som man tappat kontakten med är helt klart en av de bästa grejerna med fejjan :) Har hittat flera stycken men den här personen jag tänker på nu har alltid varit speciell för mig på något sätt som jag inte kan förklara *L* Vi har inte pratat sen 80-talet nån gång men det känns ändå som igår.
Jag är verkligen imponerad av henne som har en hel del förslitningsskador men ändå orkar hålla humöret uppe och kämpar på.
Vart sjutton får dom sin styrka från, de som har kroniska förslitningsskador?
Ens egna bekymmer känns så små väldigt fort när man pratar med en sån person... va sjutton, visst min kropp är totalt uttröttad och jag står med näsan tryckt mot den berömda väggen... men jag har ju inte kronisk värk och måste gå på tabletter för att överleva dagen.
Bekymmer kan som sagt var bli små väldigt fort ibland... Va f*n klagar jag för när det kunde varit så mycket värre?
